Tre år i rad nu har jag gått den välkända vägen mellan bussen och Noora och Petters hus, känt vårsolen mot min skinnjacka medans jag gått nerför kullen.. Knackat på dörren och varje gång har jag mötts a Nooras varma leende och en härlig kram. I år var det annorlunda, något har förändrats och det får mitt hjärta att smälta av lycka!

När Noora öppnade dörren förra veckan med sitt varma leende och sin kram, var det inte bara hon som stod där, utan även hennes dotter Ninja var snabbt framme. Med sina stora ögon kikade hon på mig, lite blyg men jag kunde ändå se hur nyfiken hon var. Sekunderna senare kastar hon sig runt mina ben och med Nooras hjälp uttalar hon ett förtjust ”Emma!” Vi tittar på Ninjas prinsess-skor och Noora passar på att uppdatera mig på vad som hänt sedan sist, sedan förra året, då jag var där och fotograferade Ninja när hon fyllt ett år.

Ninja visade mig sina favoritgosedjur, sina favoritklänningar och leker med Nalle medans jag försiktigt plockade fram min kamera. Man kan tycka att Ninja borde vara van vid min kamera vid det här laget, då jag har följt henne sen hon låg i magen (bilder kan ni se HÄR, HÄR och HÄR) men blir fortfarande lite förvånad när kameran ger i från sig ljudet av slutaren som öppnas och sluts. Överlycklig springer hon bort till mig för att få se bilden och skrattar förtjust när jag visar henne bilderna på Nalle, Lammet och självklart på henne själv! Vi hoppar i sängen, skrattar, läser böcker, leker ännu mer med nallarna och gosar.

Dessa dagar, dessa fotograferingar, är sådana som jag förvarar långt in i hjärtat och som får mig på bra humör när jag är deppig. För vet ni, mina vänner? Att ha fått möjlighet att följa denna lilla familjen under en så lång tid, det gör mig lycklig. Att få möjligheten att se Ninja utvecklas, se hennes personlighetsdrag; det nyfikna, blyga, bestämda och lugna… Det är det som får mitt hjärta att smälta av lycka!